Det finländska arbetspensionssystemet har i internationella jämförelser konstaterats vila på en stark grund och det finns därför inte behov av större ändringar i dess riktning.
Arbetskarriärerna kan inte förlängas genom pensionspolitik. Reformen bör innehålla konkreta åtgärder gällande utbudet av arbete och arbetslivspraxis som främjar att man orkar längre i arbetslivet. Det bör finnas en viss flexibilitet i arbetstiderna, äldre bör hållas kvar i arbetslivet, sysselsättningen måste höjas och antalet invalidpensioneringar måste minskas.
STTK betonar att pensionsreformen måste vara hållbar från de kommande generationernas synvinkel. Efter reformen måste finansieringen av arbetspensionerna vara i balans, systemet måste stödja förlängning av arbetskarriärerna och nivån av arbetspensionerna måste vara tillräckligt hög för att trygga utkomsten under ålderdomen också i framtiden.
Finansieringen bör tryggas på lång sikt
STTK anser att det är viktigt att arbetspensionsavgifterna höjs så fort som möjligt till en nivå som är tillräcklig också från de ungas synvinkel med tanke på nivån på deras pensionsskydd. Man bör samtidigt komma överens om bindande betalningsprogram.
I samband med förhandlingarna fattas beslut om risknivån gällande investeringar av pensionstillgångar, stärkandet av finansieringen av åldersspensionen och EMU-buffertar. Besluten bör stödja finansieringen av arbetspensionerna på lång sikt och tryggandet av framtidens pensionsförmåner.
Arbetspensionsavgifterna måste vara till sin struktur sådana att de uppmuntrar arbetsgivarna till att utveckla arbetslivet och motverka arbetsoförmåga.
Tillräckligt pensionsskydd för alla
Enligt STTK bör man minska på avdragandet av pensionsavgiften från pensionslönen eller så bör man slopa det helt för att systemet ska bli enklare och för att rättvisan mellan generationerna ska uppfyllas gällande förväntningarna på avkastning.
Man bör fatta beslut om nya betoningar gällande tillväxten av arbetspensionerna med målet att uppnå ett tillräckligt pensionsskydd. Tillväxten bör också framöver uppmuntra till förlängning av arbetskarriärerna, men vid sidan om det behövs också andra morötter. Centrala frågor i det här sammanhanget är kunnande, arbetsförmåga, orkande i arbetslivet och en arbetsgivare som stöder att man orkar och stannar kvar i arbetslivet.
Åtgärder för att förlänga karriärerna
Ålderspensionen bör vara tydlig och förutsägbar såväl gällande den nedre gränsen som tillväxten av pensionsnivån. Åldersgränserna bör vara flexibla.
Höjningen av den nedre gränsen för ålderspensionen förutsätter att man samtidigt kommer överens om konkreta åtgärder för hur anställda hålls kvar i arbetslivet och hur åldersdiskrimineringen minskas, bland annat genom att öka arbetsgivarens ansvar, göra arbetstiderna flexiblare och genom utbildnings- och arbetskraftspolitiska åtgärder. Uppmärksamhet bör också riktas mot ledandet och utvecklandet av chefsjobbet.
Deltidspensionen måste reformeras till en flexibel, partiell ålderspension som kan börja före man uppnått nedre gränsen för ålderspensionen. Man bör aktivt stöda möjligheterna till deltidsarbete på arbetsplatserna.
Man bör lägga större ansvar för yrkesmässig rehabilitering på arbetspensionssystemet. Rehabiliteringsprocesserna bör stöda tidig inverkan.
Jämställdhetsproblemen syns i pensionerna
Kvinnornas pensioner är kring 78 procent av männens pensioner. Skillnaden beror på arbetskarriärens längd och lönenivån.
Man kan inte rätta till jämställdhetsproblemen i arbetslivet genom pensionssystemet, utan de speglar sig i nivån på pensionerna. Frånvaro som beror på familjeledigheter bör kompenseras med att förbättra pensionstillväxten under dagpenningsperioden.
Fallgropar för en tillräcklig arbetspension är bland annat långa vårdledigheter, sen ingång i arbetslivet och downshift-fenomen. Även företagsamhet som inte försäkras tillräckligt speglar sig i pensionsnivån.