Som ordförande för SuPer är jag arg och bestört över hur regeringen värdesätter vårt arbete. Regeringen har i sin vishet beslutat att föreslå spartalkon som i huvudsak riktar sig mot kvinnobranscher och dessutom mot dem som producerar välfärdstjänster och deras lönekuvert. Det här är vackert sagt ett utnyttjande, för människorna inom de här branscherna är samvetsgranna arbetstagare som sätter den vårdades, klientens och barnets behov i förgrunden. Är det så att regeringen räknar med dessa arbetstagares etik, eller är det regeringens tanke att vi på det här sättet räddar landet från ekonomiskt trångmål. Ganska svårt att tänka sig att här är räddningen för situationen i Finland, när målet är att exporten ska börja löpa bättre. Exportens betydelse för ekonomin i sin helhet har ingen någonsin förnekat, men hur man får den att öka är nog genom att arbeta, inte genom att utarma hushållen.
Ta till exempel superiternas hushåll, alltså vart lönen går och hur den påverkar samhällsekonomin i Finland. Lönen för en superit är ungefär 2100–2500 euro brutto, så den del som blir kvar i handen går nog ganska jämnt ut till att hålla den egna ekonomin på fötter. Säkert inte till skrytkonsumtion. Om hushållens konsumtion minskar har det direkta återverkningar på skatteutfallet. Det är i sin tur illa för den kommunala och den statliga ekonomin. Finlands ekonomiska problem härleder sig från helt andra faktorer än välfärdsarbetarnas löner. Jag har emellanåt konstaterat att även om superiterna och de övriga som producerar välfärdstjänster skulle arbeta utan lön, skulle det inte generera varor som säljer utomlands.
Vårdarna är genom sitt arbete ekonomiskt produktiva för vårt land. Var placerar man barnen, de sjuka och de gamla utan oss, när människorna ska gå till sitt arbete? Vem sköter dem då? Vi kan inte vrida klockorna tillbaka och säga att kvinnorna ska hem och sköta dem som behöver vård. Det här kan inte heller vara regeringens syfte, när de samtidigt betonar att vi måste få flera arbetande. Kvinnorna har varit och kommer att vara en resurs som Finland fortfarande behöver. Det är produktivt och helhetsekonomiskt att vårda även om det nästan uteslutande sker med skattemedel. Utan välfärdstjänster och övrig offentlig verksamhet, dagvård, utbildning, vård eller infra hade vi aldrig fått den uppskattning och ställning vi har i världen.
Verksamhet som genomförs med offentliga pengar får inte utnyttjas som ekonomisk buffert. Vårt land behöver högklassig verksamhet inom de här branscherna för att vi ska kunna bibehålla vårt anseende inom kunnande och välfärd också i framtiden. Vårdarna har alltså förtjänat sin lön, likaså de långa ledigheterna och de ersättningar som man en gång enades om i stället för lönehöjningar.
Sjukdom får inte heller göras straffbar. En sjukdom är inte ett guds straff utan ofta ett anfall av virus eller bakterier på vilket kroppen reagerar. Mot den reaktionen hjälper bara vila – inte arbete, vilket också många experter inom branschen säger.
Trots allt är vi kunniga och bra arbetstagare, som behövs.
Silja Paavola, ordförande för SuPer