Föreningsfrihet och strejkrätt som en viktig del av den är en grundläggande rättighet för arbetstagare i ett demokratiskt samhälle. Rätten bygger på Internationella arbetsorganisationen ILO:s och Europadomstolens rättspraxis och är fastslagen i Finlands grundlag.
Internationella arbetsorganisationen ILO grundades strax efter första världskriget vid fredskonferensen i Versailles 1919 med målet att universell och varaktig fred bara kan byggas på social rättvisa. Allt sedan början har ILO:s huvudsakliga mål varit att uppnå anständigt arbete globalt.
ILO:s grundfördrag är därför ett fredsavtal. Det bygger på tanken att regeringar och arbetsmarknadens parter har en skyldighet att förbättra villkoren i arbetslivet så att upplevelsen av orättvisa och politisk oro inte leder till en situation som äventyrar den fredliga utvecklingen i världen. Det målet är fortfarande relevant.
Principen om föreningsrätten skrevs också in i fördraget. År 1949 definierades denna rätt mer ingående i en egen konvention (ILO:s konvention nr 87 angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten). Strejkrätten erkändes i sin tur för första gången i ILO år 1927 och specifikt som en del av föreningsfriheten.
Föreningsfriheten är grundbulten för trepartssamarbete (statsmakt – arbetsgivare – arbetstagare): utan oberoende och självständiga organisationer är trepartssamarbete inte möjligt.
Eftersom föreningsfrihet – och strejkrätten som en del av den – är en av principerna som tryggar fred och social rättvisa, har ILO antagit en rad konventioner, rekommendationer och resolutioner som syftar till att stärka föreningsfriheten globalt. Dessutom övervakar ILO genomförandet av strejkrätten i sin kommitté för föreningsfrihet (CFA).
Redan 1952 uttryckte kommittén att strejkrätten är ett av de viktigaste sätten genom vilket arbetstagare och arbetstagarorganisationer på laglig väg kan främja och försvara sina ekonomiska och sociala rättigheter. Under åren har kommittén också bekräftat att arbetstagare och arbetstagarorganisationer också har rätt att utöva denna rättighet. Dessutom har kommittén fastlagt att ett lagligt utövande av strejkrätten inte får ge upphov till något skadeståndsansvar, eftersom detta i så fall skulle vara fråga om diskriminering på grund av fackföreningsverksamhet.
Kärnan i arbetslivsregleringen och strejkrätten är tanken om att skydda den svagare parten och maktbalansen i samhället. Stark föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar samt fungerande förhandlingsmetoder säkerställer att arbetsgivare och arbetstagare är likställda i förhandlingsprocessen. Då blir även resultatet av förhandlingarna också så rättvist som möjligt. Genom att säkerställa denna balans kan också kostsamma och slitsamma arbetstvister undvikas.
Internationell rätt föreskriver att strejkrätten i vissa specifika fall kan begränsas. Då måste tre separata villkor vara uppfyllda; begränsningar måste föreskrivas i lag, det måste finnas en godtagbar motivering för begränsningarna i Europakonventionen och de måste vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
Strejkrätt och arbetsfredsförpliktelse
De nordiska länderna har ett unikt arbetsmarknadssystem som bygger på en stark organisationsstruktur och vars reglering bygger på kollektiva förhandlingar. Även om de olika nordiska ländernas system inte är lika, har de alla en förpliktelse till arbetsfred medan kollektivavtalen är i kraft. Med andra ord är stridsåtgärder mot kollektivavtal förbjudna medan avtalen gäller. Det enda godtagbara skälet för att bryta mot denna förpliktelse är att det finns bevis på att arbetsgivaren brutit mot kollektivavtalet. Detta nordiska system skiljer sig från många andra länder där strejker fortfarande är möjliga om frågor som faller utanför kollektivavtalets ramar.
Är det fortfarande aktuellt att strejka?
I demokratiskt utvecklade länder känns strejker ofta något främmande idag. Också bland arbetstagare kan man tycka att det inte är lönt att strejka, eftersom det är viktigare att trygga sin arbetsplats. Föreningsrätten, rätten till kollektiva förhandlingar och strejkrätten som en del av dem är fortfarande avgörande för att säkerställa en rättvis utveckling av samhället. En arbetsmarknad där likvärdiga parter förhandlar fram gemensamma lösningar är grundbulten i ett stabilt och jämlikt samhälle.
Maria Häggman, skribenten är chef för internationella ärenden vid STTK