Har slaveriet förpassats till historien i Qatar?

Fotbolls-VM för herrar i Qatar har kritiserats kraftigt för att arenor och annan infrastruktur har byggts med slavarbete. Men har turneringen också lett till något gott?

Det går inte att bestrida faktum, även om Internationella fotbollsförbundet Fifa och regimen i Qatar tiger om saken: Migrantarbetare från fattiga länder har lidit av förhållandena i Qatar och blivit utsatta för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Många har dött.

Landet tillämpade länge det så kallade kafalasystemet, som uppfyller kännetecknen på slaveri, och som fortfarande tillämpas i andra länder kring Persiska viken. Arbetsgivaren kunde beslagta arbetstagarnas pass och arbetstagarna behövde arbetsgivarens tillstånd för att komma ut ur landet eller byta arbetsplats.

– Det var just det som var det värsta, berättar en migrantarbetare som jobbade i Qatar i många år och som själv var tvungen att lämna landet för en tvåårsperiod, eftersom arbetsgivaren inte lät honom byta jobb.

Av hälsoskäl hade han ändå inget annat val än att komma bort från jobbet där han var tvungen att göra arbetsdagar på mer än 16 timmar. För att garantera hans säkerhet kan vi inte nämna hans riktiga namn, så vi kallar honom Alex.

Att Alex säkerhet är hotad talar sitt dystra språk om situationen i Qatar. Men Alex vill betona att mycket har blivit bättre. Kafalasystemet upphävdes delvis för sex år sedan och det börjar leda till förändringar. Enligt Alex är de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna numera sällsynta. Arbetstagarnas möjligheter att klaga på hur de behandlas och få rättvisa har förbättrats, men vissa arbetsgivare är uppfinningsrika när det gäller sätt att beröva arbetstagarna deras frihet.

– En arbetstagare som tänker lämna landet kan genast bli brottsanmäld som rymling. Då kan personen förlora rätten till sin bostad, och som åtalad har hen inte rätt att anklaga arbetsgivaren för felaktigt bemötande. Personen blir tvungen att stanna i landet illegalt och utan skydd, berättar Alex.

Alex är aktiv i en förening som försöker hjälpa arbetstagare i nöd. Man erbjuder dem information, utbildning och aktiviteter. Organisationen fungerar lite som ett fackförbund, men egentliga fackförbund har migrantarbetarna inte rätt att grunda.

Redan det är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

I Qatar finns ändå strukturer för att göra arbetstagarnas röst hörd. På arbetsplatser med över 30 anställda har man till exempel rätt att inrätta arbetstagarkommittéer där arbetstagarna och arbetsgivarna är lika representerade.

Förmånerna gäller inte alla

De metoder som beskrivs ovan kan anses vara mycket progressiva med tanke på att det handlar om Qatar. Det är dock bara vid företag som är kopplade till fotbolls-VM som arbetstagarna har rätt till representation på arbetsplatserna, alltså på ungefär tio procent av företagen. Där övervakas också arbetarskyddet, inkvarteringsförhållandena och hur arbetstagarna bemöts. Det är därmed en lottovinst att få jobba för ett företag med kopplingar till Fifa.

Det verkar uppenbart att det internationella tryck som har uppstått i samband med fotbolls-VM verkligen har förbättrat förhållandena för arbetstagarna – även om många anser att Qatar aldrig borde ha beviljats turneringen. Dessutom är det inte bara arbetstagarna som utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, utan också till exempel åskådare som hör till sexuella minoriteter.

En annan fråga är om förändringarna är bestående.

– Jag vet inte. Lagarna kan ändras på ett ögonblick. Det finns skäl att anta att åtminstone arbetstagarkommittéerna kommer att upphöra att existera efter VM.

Alex säger ändå att han tror att regimen i Qatar har lärt sig hur saker och ting sköts i andra länder och att det kanske finns ett genuint intresse av att förbättra situationen för arbetstagarna. Alex kommentarer präglas av optimism, men utan optimism skulle det säkert vara svårt att vara aktivist i Qatar. Delvis ligger det säkert ändå i Qatars eget intresse att åstadkomma förbättringar, för landet vill nappa åt sig idrottstävlingar också i framtiden.

Familjerna får nöja sig med småslantar

Alex och andra frivilliga oroar sig för de mest utsatta arbetstagarna och äventyrar sin egen säkerhet för att hjälpa dem. Alltså de miljontals asiater och afrikaner som sliter i extrem värme och i åratal bor i isolerade barackbyar långt från städernas bekvämligheter.

Hur ser deras vardag ut?

Enligt lagen är arbetstiden 48 timmar per vecka. Man jobbar sex dagar i veckan, så en arbetsdag är åtta timmar. Det låter tufft, men fortfarande rimligt, för folk har kommit till Qatar för att tjäna pengar och inte för att lata sig. Samtidigt ska man komma ihåg att alkohol inte säljs i Qatar och att mycket annat är förbjudet, såsom att dansa eller att kyssas och kramas offentliga platser.

Arbetsdagen blir ändå längre när man räknar med matrasten och minst en timmes arbetsresor. Då är man redan uppe i 11 timmar, och många jobbar ännu mer. Arbetstagarna har rätt till övertidsersättning, men när jag lyssnar på Alex tvivlar jag på att ersättningen faktiskt betalas ut. Livet går ut på att jobba och sova.

Grundlönen är så låg att det knappt blir något över som kan skickas hem till familjen. Den lagstadgade minimilönen är 1000 rial, ungefär 280 euro. Därtill ska man få 500 rial för boende och 300 rial för mat, om arbetsgivaren inte bekostar det.

– Qatar är ett dyrt land och inflationen skjuter i höjden också där, påpekar Alex.

Lagen om minimilön, som trädde i kraft i fjol, är ändå viktig, för annars skulle det inte finnas någon norm att hänvisa till för de organisationer som försvarar arbetstagarnas rättigheter. Ett problem är dock att minimilönen lätt också blir ett maximi.

Det behövs ett center för migrantarbetare

Reformerna är inte bara Fifas och Qatars förtjänst. Den internationella fackföreningsrörelsen, med byggnadsarbetarnas världsorganisation BWI och världsfacket ITUC i spetsen, har jobbat hårt för förbättringarna. Också Internationella arbetsorganisationen ILO har inrättat en tillfällig byrå i Qatar och organisationer för hembiträden och transportarbetare har fått representation i landet.

Allt det här är goda tecken som tyder på att reformerna kan vara bestående, men risken är ändå stor att reformerna upphävs när fotbollsfolket och därmed hela världen slutar intressera sig för vad som händer i Qatar. Qatar har visserligen som strategi att ansöka om stora idrottstävlingar och kommer att stå värd för en formel 1-deltävling igen nästa år samt flersportsevenemanget asiatiska spelen 2030.

Hur kan man då garantera att förändringarna blir bestående?

Alex anser att den qatariska staten borde ingå avtal med arbetstagar- och människorättsorganisationer samt också med de idrottsorganisationer som i framtiden ordnar tävlingar i Qatar.

Den viktigaste konkreta reformen skulle ändå vara ett center där migrantarbetare kan få stöd och skydd om de drabbas av problem. Avsikten är att också de som har förlorat sin bostad, till exempel på grund av utvisning, ska kunna bo där.

– Det finns långtgående planer på ett sådant center, men ännu saknas formellt klartecken från staten.

Bakgrundskraft bakom centret är det globala byggfacket BWI, som har försökt få de företag som sponsrar tävlingarna att förespråka inrättandet av centret. Det verkar ändå som om inget jätteföretag ännu har gjort det.

Text: Laura Ventä (översättning: Jonny Smeds)

Foto: Lassi Kaaria

SASK och dess finländska medlemsorganisationer stöder ett projekt i Nepal och Indien där de som ska åka som migrantarbetare till bl.a. Qatar får information om sina rättigheter och vad som väntar dem. Dessutom arbetar SASK för att påverka praxis och lagstiftning som gäller migrantarbetare. Det finns inga lokala fackförbund i Qatar, så det är inte möjligt att kanalisera stöd direkt dit.